När jag vaknade upp efter första natten i Spanien den 3 oktober i år var jag otroligt nervös, hade inte ätit på många timmar (på grund av att jag kom fram så sent kvällen innan att jag gick och lade mig utan att ha ätit middag) och hade inte en aning om hur jag skulle ta mig till den där platsen där jag skulle möta Ana.
Jag duschade, borstade tänderna och gick ner till receptionen på hotellet. Hade inte pratat spanska på över ett år och skulle förklara för tjejerna bakom disken att jag ville ta mig till Cuenca. De tittade bara oförstående på mig, så jag tog fram lappen med namnet på stationen Ana givit mig över Skype.
Nu förstod de, de sa att jag skulle ta tunnelbanan, den låg vääääldigt nära och det är lätt att hitta.
Det var säkert nära egentligen, men väldigt svårt för mig att hitta till den där tunnelbanestationen. Frågade några barn som var på väg till skolan, de var jätte hjälpsamma, sprang efter mig när jag gick in på fel gata och visade vägen.
Så kom jag till slut fram till stationen, Méndez Álvaro. Det var där jag trodde att jag och Ana skulle träffas. Jag var framme redan vid 10 på morgonen och hon skulle inte vara där förrän vid två på eftermiddagen.
Var utsvulten men hade samtidigt ingen aptit på grund av all nervositet. Köpte mig en baguette med tonfisk. Det tog mig typ 40 minuter att få i mig den, vanligtvis tar det max 10.
Gick på toa, köpte mig ett spanskt kontantkort, kollade på nedladdade serier på datorn, läste bok.
Tiden gick, när klockan började närma sig två ringde jag Ana för att kolla så att hon var på väg.
Det hade blivit ett missförstånd, hon hade menat att jag skulle ta en buss från Méndez Álvaro till Cuenca och vara framme klockan två. Jag trodde hon skulle hämta mig här klockan två. Till Cuenca tar det 2,5 timmar.
När vi lagt på började jag gråta, jag kände att jag hade gjort bort mig redan första dagen, men visste egentligen att det inte var någon fara, hon hade ju låtit trevlig över telefon.
Vi bestämde att jag skulle köpa en bussbiljett, jag skulle vara framme på Cuencas busstation klockan fem och då skulle hon vara där.
Jag ringde mamma. Skönt med en bekant röst mitt i all kaos jag kände.
Kommer jag klara detta? Jag hade redan klarat av att flyga själv, bo en natt på ett hotell själv, ta mig till en tunnelbanestation själv. Klart jag klarar av att bo med en främmande familj under obestämd tid själv?
Det var en riktigt speciell dag.
Och så kom jag tillbaka till Méndez Álvaro den 18 november för att ta bussen hem till Cuenca efter en helg i Madrid med pappa. Inget kändes som förra gången. Jag åt min macka på tio minuter, strosade lugnt runt i området, kände en bra känsla i magen.
Att komma tillbaka till en symbolisk plats är häftigt. Jag längtar tills nästa gång jag befinner mig på Méndez Álvaro, den platsen känns idag väldigt trygg för mig. Har trots allt spenderat närmare 6 timmar där.
Pommes frites in the making!
